Skildrar livet efter Göteborgsbranden

Varför skrev du boken?
- Jag träffade Anne-Britt, bokens huvudperson för att skriva en artikel till en veckotidning om hennes väg tillbaka till ett gott liv efter dotterns död. Redan efter en liten stund fick jag en stark känsla av att hennes historia måste bli en bok. Hon hade tagit sig igenom så många svårigheter och utstrålade en väldigt speciell värme, styrka och insikt.

Först var det tänkt att boken skulle bli en biografi, men när hon började göra research för boken så insåg hon att det inte fanns någon bok om hela den här stora branden. Dags att börja gräva djupare och intervjua andra överlevande, kommunalråd, brandmän, åklagare, förhörsledare med flera, berättar Eva Wiklund. Resultatet blev en sann historia om hela händelsen, men där man framför allt får följa Anne-Britt och hennes närmaste.

- Jag är ju journalist och boken är skriven med ett väldigt rakt och enkelt språk i presens för att öka närvarokänslan. Jag vill att läsaren ska känna att han eller hon är där. Det här är en av Sveriges största katastrofer i modern tid och därför tycker jag att vi ska känna till och förstå vad som verkligen hände.
 

Vad du vill förmedla med den?
- Jag vill framförallt förmedla hopp. Det går att ta sig tillbaka till ett gott liv igenom även om det allra värsta händer och även om det kan ta väldigt lång tid. Anne-Britts resa är ju inte alls enkel eller sprikrak, men hon delar med sig av den på ett sätt som verkar gå rakt in i hjärtat på folk.

Många har hört av sig och berättat hur boken berört dem och fått dem att ta bättre vara på sitt liv, förklarar Eva.

- De säger att de blivit upplyfta, inte nedtyngda, av att läsa och att de både har skrattat och gråtit. Flera som var inblandade i branden säger också att de genom boken fått alla pusselbitarna på plats, och nu kan lägga händelsen bakom sig på ett bättre sätt.

- Vi tror också att boken skulle kunna fungera brandförebyggande och Anne-Britt funderar nu på att börja föreläsa i skolor. Det brinner ju i en skola varje dag i Sverige, och även om de flesta bränder snabbt släcks så är det ju allvarligt. Branden på Backplan startades ju av fyra arga killar som egentligen bara ville förstöra en fest genom att få dit brandkåren, inte orsaka 63 ungdomars död eller att 200 skadades. Många av festdeltagarna var ju deras egna kompisar och släktingar.

Hur tacklar man en sådan katastrof och hur går man vidare?
- Anne-Britt brukar säga att hon blivit hel genom att göra allt det där som gör väldigt ont genom att inte värja sig mot smärtan. Hon har varit i den utbrända festlokalen, hon besökte Johanna i bårhuset många gånger och hon har sett filmer på Johanna och träffat hennes kompisar. Dessutom har hon föreläst om branden för skolklasser i Göteborg och i andra sammanhang.

- Allt har gjort ont, men hon säger att det är som ett sår där man krafsar bort sårskorpan och klämmer ut varet varje gång man gör det så gör det jätteont, men såret blir mindre och mindre.

- Jag kan ju också se att Anne-Britt fått väldigt stort stöd av familj och vänner. Dessutom har de drabbade, genom att de startade en anhörigförening, fått väldigt mycket information om hela händelseförloppet, både branden och rättegångarna och andra efterspel. Det tror jag hjälper till i bearbetningen, säger Eva Wiklund.

Vill du vinna boken "Jag kommer sen?" Tävla här!